Påväg + Storan Resan, lite senare än tänkt ..

Påväg

Idag (måndag) stod jag på stationen med en klump i hela mig, nu är det verkligen dags. Verklighet. Fina Käll som kom och sa hejdå och gav mig starksaft (som jag glömde lägga i rätt väska och som security vakterna tog och slängde, fasen!) så otroligt fint! Tåget börjar rulla och lämnar lilla Wexio bakom sig. På tåget kämpar jag med att få upp mina väskor (faktiskt bara två) på hyllan för att de inte ska vara i vägen, klarar det inte och ramlar omkull. En riddare (i moderiktiga kläder, dvs ingen rustning) kommer till min undsättning! Tack snälla okända människa!
På Alvesta station (har inte ens kommit iväg från Småland än) brister det, jag klarar inte mer, jag vill hem.

I Osby ligger det snö och i Malmö regnar det som bara den. Indiskt står på menyn och tillsammans med moster, kusin och kusinbarnet blir det en trevlig, om än stirrig, middag. Orosmomentet nummer ett är där av borta, jag klarade tågresan själv (även om man stektes mör på tåget) och jag ligger nu hemma hos min kusin snart ska jag sova. Klockan är halv tio och jag är redan slut. Vilken dag! Ett, eller två kanske, orosmoment kvar, men dem har jag för tillfället lyckats förtränga.

Flygplans svarta låda är orange.

Stora resan

[Tisdag] Klockan är halv sex, dags att stiga upp. Snart går bussen, snart går tåget, snart går flyget! Smyger på tå för att inte väcka dem som har turen att få sova., inte för att dem hade vaknat men att visa lite hänsyn skadar aldrig. Moster möter upp på trottoaren utanför och promenaden mot bussen börjar, och slutar i att vi springer med väskorna flygande bakom oss, morgonmotion, första och sista gången. Biljett till tåget införskaffas, plats tas och jag vinkar hejdå till moster när tåget börjar gå, det sista av det kända och trygga försvinner när tåget mot Copenhagen Airport susar iväg.

Dörrarna öppnas, det är ett stort ställe, går till checka in själv automaterna, vilket går enormt bra, tills jag ska mata in passet.. en vakt kommer fram till mig och förklarar på svengelska att man ska ha bilden neråt *facepalm* och jag förklarar på svenskdanska att det är första gången jag flyger själv, han skrattar lite och går sedan för att hjälpa nästa som står och fumlar med sin incheckning. Går fort igenom alla säkerhetskontroller, vill inte se, vill inte fatta vart jag är. Tro det eller ej men jag har turen att få smita förbi alla bystanders i kön och gå först i en ny, turen fortsätter, jag måste dra av kängorna och sen så piper det när jag går igenom, jag svamlar något på svengelska om att det kan ha varit mina armband, säkerhetsvakten är tyst och tittar på mig som om jag vore dum och sedan börjar undersökningen, nej jag har inget farligt på mig konstateras och jag får gå vidare, måste öppna min väska och glömmer låsa den så att alla mina tillhörigheter rullar ut på golvet. Usch mår ju inte direkt bättre av det där.

Allt som har med flyg att göra skrämmer mig. Susar vidare genom Kastrup, fort, fort, fort vill jag komma till gaten, C15, C15, C15, där är en skylt, där är nästa och så fortsätter det, snabbt, snabbt, snabbt! Slår mig ner i ett tomt, sånär som på tre andra, ”väntrum”. Flyget går om en timme, varför skulle jag stressa? En äldre dam slår sig ner jämte mig, hon ser så brittisk ut att jag smäller av, det här är verkligen på riktigt, jag sitter där med min kamera och motstår lusten av att fråga om jag får smälla av en bild. Jag är ju trots allt jag när det kommer till kritan. Nu är det dags, dem ropar i högtalarna, flyget mot Birmingham avgår strax, dags att gå till gaten, äventyret börjar, det är ett läskigt men ändå spännande äventyr, ungefär som om man skulle komma på sig själv med att flyga omkring på en hippogryph. Bussen tar oss ut till flygplanet och jag tar ett djupt andetag innan jag kliver på. Jämte mig sätter sig en businessman, klädd i skjorta, slips, kavaj och välputsade skor. Han har flugit innan, eller så spelar han bara cool. Flyget börjar rulla och när vi väl är i luften inser jag att mina händer blöder, jag är nog lite rädd ändå. Flygresan gick bra, somnade efter Amsterdam och vaknade när vi var över England, och hade tio minuter till Birmingham, helt okej. Landningen gick väldigt bra, lugnt och fint, även om händerna fick lida rätt hårt då också. 
 

Står utanför flygplatsen och väntar på att pappan i familjen ska komma och hämta mig, färden hem med honom och flickan jag ska ta hand om var väldigt intressant och kul, många skratt. Mestadels satt jag med munnen vidöppen på grund av det vackra landskapet och allt jag fick veta, lite som Stig-Helmer i The Stig-Helmer story, scenen med fiskaffären.
Vi anländer till ett otroligt vackert hus, underbar utsikt och djur runtomkring. Känner att jag redan älskar det här stället. Träffar mamman och den lilla nyfödda, så otroligt söt. Skriver mer om hemmet och resan en annan dag. Blir så långt annars, och så fryser jag fingrarna av mig (okej, jag erkänner, du hade rätt mamma). Måste be om hjälp med elementet!

God save the queen and oh, bless you!